tungelsken

Compound of tungel (“moon”) +‎ sken (“shine”). First attested in 1755.[1]

tungelsken n

1. (poetic, dialectal) moonshine, moonlight

   Synonym: månsken

   • 1962, Peter Hallberg, Den fornisländska poesien‎, page 133:

     Tryggt ej tedde sig tungelskenet, Eriks ögonhårs onda ljus, då allhärskarns ännesmåne ormblank glänste med ofärdsstrålar.

     Safely the moonlight did not appear, the evil light of Erik's eyelashes, when the all-ruler's forehead shone like a snake with rays of misfortune.

   • 1895, Erik Axel Karlfeldt, Vildmarks- och kärleksvisor‎, page 97:

     Vid denna solglans, sval och tom,
     i dessa nätters tungelsken
     min ungdom tränger ut i blom,
     som ljungens rik fast blek och sen.

     By this sunshine, cool and empty,
     in the moonlight of these nights
     my youth bursts into bloom,
     like the heather's rich though pale and late.